Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

Birgitta Lillpers

AprilPosted by aglaktuq Tue, April 26, 2011 07:46:40


Om lusten och mitt arbete: lusten är ingen drivkraft däruti – annat än indirekt: det finns en form av lust i att tillmötesgå detta som då faktiskt är drivkraften. Jag är, numera, tämligen övertygad om att den viktigaste drivkraften bakom mitt arbete är en vårdinstinkt. Skrivandet skulle därmed utgöra ett vårdarbete. Så: tanken på glömska fyller mig med panik och vämjelse. Glömska är för mig ett slags vanvård, och genom benämnandet och det varseblivande som föregår detta finns en möjlighet att hindra saker från att försvinna i denna glömskans slum. Processen innebär ofta såväl fysisk smärta som skräck; detta ut ur svårighetsgraden samt närheten till misslyckande. Jag har ändå, kan jag känna, en ... plikt att efter bästa förmåga genomföra dessa mina försök till existentiella skötselhandlingar.

Efteråt: om det någon enstaka gång ur detta arbete kommit dikt som åtminstone tycks mig närma sig något som kan ha hejdat glömskan eller till och med fått något att stanna – då kan en god känsla infinna sig. Den liknar den känsla som vid åkerbruk infinner sig när allt är under tak.

Birgitta Lillpers föddes 1958 i Orsa där hon fortfarande bor. Hon debuterade med diktsamlingen Stämnoja 1982 och har hittills givit ut elva diktsamlingar och sex romaner, senast romanen Om du fick tänka dig ett hem som kom förra året. Birgitta Lillpers är förlagd på Wahlström och Widstrand.

Illustrationen av Birgitta Lillpers är gjord av Agnes Stenqvist.


Maria Zennström

AprilPosted by agnes Tue, April 12, 2011 01:14:58

Och så är det dag. Misja hämtade mig vid huset, och vi körde till Luga för att lämna tillbaka den misslyckade skottkärran och köpa en ny. Plötsligt tycker jag på nytt att allt är lustfyllt, spännande, intressant. Misja pratar om förr och nu. Då hade kolchosen 4500 kor, eller som han utrycker sig: ”långhornad boskap”. Nu finns här 900 djur som mest. De hade mellan 75 och åttio bilar i garaget som han förestod. Och de levererade äpplen hela vintern till champagnefabriken i Leningrad och till ”matsalen vid Smolnyj”. Aha, säger jag, partitopparna gillade bra mat? Vi körde dit mängder med smultron också, sa Misja. Han pratar om de gigantiska hundlokorna som sprider sig i landskapet, biologerna vet inte var de kommer ifrån, är det från Kanada? Giftig grönska, säger han. Och de har djupa rötter.

Jag vet inte vad förklaringen är till mitt begär inför allt detta. All denna vardag. Det känns som om jag har en uppgift. Som jag får något dyrbart när någon berättar hur saker ligger till. När jag blir insläppt, får förtroenden. Jag känner mig accepterad. Och jag känner mig lätt, tyngdlös. Det känns som om jag leker. Jag leker. Jag har tid. Jag är lycklig.

Och det är fortfarande varmt, en värme som bidrar till min känsla av lycka och lätthet. Jag vet inte ens om det är viktigt att försöka förstå vad det är som gör att jag tycker allt är hanterligt. Jag vill byta ut alla mina kläder mot kläderna som säljs här. Gammalmodiga kläder skulle de betraktas som. Det är som att bli förklädd, osynlig, fri. När jag var liten drömde jag om att vara osynlig, och att vara här tangerar drömmen. Jag går omkring och njuter av att få vara i allt det här.

Jag känner sympati, välvilja för alltihopa; nyfikenhet, som att det inte riktigt är mitt, men kan bli det, håller på att bli det. Det är som att lösa en rebus, allt människor berättar, att jag har användning för det, att jag plötsligt känner mig på rätt plats i livet. Jag behöver inget annat. Det är något estetiskt. Föremålen, maten, porslinet, affärerna. Människorna i byn Skreblovo, dit jag nu cyklar varje dag för att få en spruta med en medicin som är utvunnen av grishjärnor. Jag sitter på bussen, hör kvinnorna prata med varandra om skörden. Alla är som uppslukade. Det är deras stora, gemensamma intresse. Gurkorna. De pratar om sorter. Tomater också förstås, men gurkor för inläggning, det är en kult.

Och Olgas trädgård. Där hon går omkring i sin urtvättade bomullsklänning. Det är klänningen och det är trädgården. Kranen hon vrider på, den elektriska pumpen. Hon sänker rösten ibland, viskar och visar mig något extra fint och sällsynt. Pinjen. Eller hur hon ”låser” grinden med ett snöre.

Det är något erotiskt, lustfyllt. Och något barnsligt. Jag skulle kunna bo här, och jag skulle kunna ha en katt.

Jag tänker på mina fantasier om Stockholm när jag inte är där, eller när jag just kommit dit från Ryssland. Mitt behov av att röra mig mellan länderna. Att jag uppskattar Stockholm desto mer när jag inte är där. Jag har levt så mycket i drömmen att jag nästan inte kan något annat.

Som mamma. Hon lever fortfarande mer i fantasin än i verkligheten. Jag känner mig nära livet när jag får iaktta och återge.

Ingas väst, en gammal väst som hon fodrat för hand och sytt nya knappar och öglor på, hennes handstickade mössa som skulle vara trendig i Sverige. Jag är kanske en översättare, är inte det mitt verkliga kall, en tolk, men en självständig sådan, jag vill tolka som jag finner det bäst, mest effektfullt, jag vill slå mynt av gränsen och skillnaden mellan kulturerna, jag har en idé om Ryssland som mitt sagoland, en sorts lekstuga för mig, en plats där mina drömmar förverkligas utan ansträngning, eller där jag redan har allt jag behöver. Det låter billigt, är det kanske också, men jag ser verkligen mycket här som jag finner värdefullt. Olga berättar om 1:a oktober, ”De äldres dag” då de (gamlingar) träffas, dricker te och vodka och dansar. Men säg inget till grannarna, säger Olga närigt; hon är rädd att de andra tanterna skulle tränga sig med, vilja komma de också.

Maria Zennström föddes 1962 och växte upp i Stockholm med en svensk mamma och en rysk pappa. Maria romandebuterade med Katarinas sovjetiska upplevelser 2001 och kom förra året ut med Hur ser ett liv ut om man inte har tillräckligt med kärlek? Maria Zennström är förlagd på Albert Bonniers.

Illustrationen på Maria Zennström är gjord av Agnes Stenqvist.