Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

David Vikgren

SeptemberPosted by aglaktuq Mon, September 26, 2011 20:42:47

Att skriva bjuder mig mycket motstånd, och har så gjort under hela mitt liv. Oftast får jag – som nu – lura mig själv in i ett skrivande via omvägar. Och när väl det satt igång – i den mån det de facto gör det – i möjligaste mån undvika att göra mig själv medveten om att jag faktiskt skriver – likväl som i detta nu – eftersom det, den kritiska instansen alltså – omedelbart hotar producerandet av tanken, texten.

Kanske kommer därför skrivandet, mitt således, inte så mycket att handla om en efterfrågad lust – som minner det om, lusts etymologiska rot i lyx, överflöd, av lat. luxuria, och pekar mot en kristen, visserligen vantolkad tycks det mig, men allmän syn på lust som synd – men som en nödvändig olust inför ett förestående, latent misslyckande – som detta just nu pågående –, och därigenom om sätt – strategier – att söka undvika det sköna (lyx) och identifierbara (överflöd) språk- och meningsalstrandet. Det betyder inte att jag inte skriver, så mycket som att jag – för att kunna skriva – på nytt måste inte kunna skriva.

Eller: Jag vill bekämpa mig själv.

I språket finns världar som människan inte kan föreställa sig, skriver någon vars namn jag för tillfället glömt. Leda, monotoni och grå anhopningar av overklig tid kan också stavas: Svårigheten att skriva alstrar förutsättningen för dikten. Den fyller mig med förstörelselusta.

David Vikgren, född 1975, är poet och dramatiker. Han är uppvuxen i Övertorneå och bor idag i Göteborg. David Vikgrens debut, För en framtida antropologisk forskning, kom 2002 på Wahlström och Widstrand. Hans senaste bok, Folkmun, kom i år på samma förlag.

Illustrationen på David Vikgren är gjord av Agnes Stenqvist och är baserad på ett foto av Kristin Lidell.





Elisabeth Hjorth

SeptemberPosted by aglaktuq Tue, September 13, 2011 03:43:36



Lust. Ordet tycks mig opålitligt.

Jag bläddrar i en tidning som blänker, som visar upp och lockar. Är det lust? Ögon, långa ben och kindknivar. En mun som är tung och svullen, men inte för mig.
Jag får för mig att lust är ett åldrat ord. Att det hör hemma i andra tidningar, för andra kvinnor. Äldre än jag.

Jag började skriva när det nästan var för sent, först när jag fick barn och inte hade råd längre, med lustskrift.
Jag känner lusten invaderas av oro. Att inte få skriva. Att inte ha tiden. Att det ska vara för sent.

Jag tänker lusten som en lockelse alltför söt. Kommer den inte att slå tillbaka med en frän smak, ett äckel i svalget?
Jag tror, tänk om, lusten sviker i det avgörande ögonblicket? Som ett straff. Och då blir det inget.

Jag börjar i olusten? Det är så mycket fel, världen dödligt sjuk. Att det skulle gå att börja skriva i en ände och att i den andra skulle allt, något, ha förändrats.

Dödläge.

Men då övermannar jag lusten! Och brottar ner den! Och fångar upp den på tungan! Och då skriver jag den!

Asbra.

Elisabeth Hjorth är född 1975. Hon debuterade med diktsamlingen Kärnfamiljen 2008 (Norstedts). Tre år senare kom hennes roman Hängivelsen. Hon är litteraturkritiker på Svenska Dagbladet och doktorerar i teologi.

Illustrationen av Elisabeth Hjorth är gjord av Agnes Stenqvist och baserad på ett fotografi av Laurent Denimal.