Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

Stewe Claeson

OktoberPosted by aglaktuq Mon, October 24, 2011 20:55:56

Skrivlust, vad driver mig att skriva, hur ser den där lusten ut? Lusten kommer efter att jag ännu en gång, för femtionde gången, hundrade gången, börjat fundera över tillvaron, över dess eventuella grundläggande mekanismer, om varför det är så roligt och känns så meningsfullt att vara till, när jag i djupet av min själ vet att det inte finns någon mening med tillvaron, ja knappast ens någon ”själ”… nästan alltid är det efter ett samtal, efter läsning, efter att ha hört en replik i snabbköpskassan, som någonting sätter igång lusten. Lusten att begripa. Och jag har sedan jag var i tjugoårsåldern konstaterat – alltid till min stora häpnad – att jag är klokare när jag skriver än när jag pratar och tänker i mitt dagliga liv. För en tid sedan fick jag frågan hur mina romaner kommer till. Och det slog mig då, att jag aldrig är ute efter att ”skriva en roman till”. Så här svarade jag, och väljer att citera mig själv:

”Jag är alltid ute efter en ny farkost som jag kan använda för att paddla runt i denna så kallade ”livets flod”. För mig börjar det som blir en ny roman alltid med att jag måste hitta ett sätt att förklara hur jag ser på livet, på detta att vi finns, att människan finns. Jag tänker mig en person. Så börjar det. Jag tänker mig en person som lever eller har levat, en person som har en historia, en bakgrund, en samtid, en familj, ett yrke, en person som är beläst eller aldrig tagit i en bok, en person som pratar ihjäl sin omgivning, eller en person som grubblar för sig själv utan att säga så mycket. Och så händer det något. Något, vad som helst, händer. En morgon hittar han en död häst i trädgården. En dag när han kommer tillbaka har hans arbetskamrat lämnat en lapp på hans bord: ”Vi har haft kul, Jojje. Men jag står inte ut. Jag sticker. Kanske till Cuba.” Eller en släkting ringer och frågar om han är klar över att den som han i hela sitt liv trott vara hans far faktiskt inte är det. ”Din riktiga pappa sitter på fängelset i Härnösand och är döende och undrar om du ville besöka honom innan det är över.” Och så vidare och så vidare. Jag hittar bara på nu.

Men det handlar om samma sak: när livet kränger till kan man få syn på livet. Och när jag efter ett år eller två, eller ibland efter tio år, vrängt och vridit på personen tills jag tycker han är så bekant och levande för mig att jag är säker på att jag känner honom, placerar jag honom i en historia och en tid senare konstaterar jag att jag skrivit en roman till.

Fast egentligen har jag bara försökt komma åt det där med vad livet egentligen går ut på. En gång till.

Och det är alltid bara vanliga öden. Det är alltid bara vem som helst som kan ge mig det svaret.” Och under hela den processen porlar – lusten. Så är det, åtminstone för mig.

Stewe Claeson är född 1942 i Landala, Göteborg och är idag bosatt i Nödinge. Han debuterade 1969 med diktsamlingen Semantica, op 18 (Bonnier), och har sedan dess gett ut novellsamlingar och romaner, senast romanen Mördaren är död (Norstedt 2011). Stewe Claeson har också översatt amerikansk lyrik, samt arbetat som lärare, handledare och rektor.

Illustrationen av Stewe Claeson är gjord av Helene Gedda.

Gunnar D Hansson

OktoberPosted by aglaktuq Mon, October 10, 2011 20:53:30


Jag har alltid först och främst känt mig som en läsare. Läslust vet jag vad det är. Skrivlust har jag nästan aldrig känt. Lusten har så att säga kommit efteråt, eller mot slutet av skrivandet när något ser ut att vilja bli till något textaktigt som jag kan börja betrakta som mitt eget eller nästan eget. När jag översatte fornengelska dikter kändes de som mina egna, trots att jag visste att de inte kunde vara det.

Aglaktuq: Du har precis kommit med en ny bok, Var slutar texten? (Autor 2011), där du diskuterar poetikbegreppets relevans. Finns det en poetik som du anser att riktigt bra texter bör följa, och som du behöver förhålla dig till?

Någon speciell poetik som bra texter bör förhålla sig till har jag svårt att urskilja – det enda kriteriet för bra texter har för mig nog bara att göra med hållbarhet över tid, hållbarhet i en större tid – i den meningen är jag benhård klassicist och obotlig romantiker. Redan Hegel talade om "världens romanisering" - en värld redan ordnad på prosa, där poesin var dömd att försvinna. Hegel fick rätt beträffande prosans erövrande av världen. Men poesin dog inte, som Hegel förutspått - men påverkades av prosan, av romanen, av essän, av arkeologin, av filmen osv. Blev något annat. Något mera orent. I den nya boken finns en essä med rubriken ”Behövs poetik? Finns det regler?” där jag försöker formulera en ”minimal praxis” i poetikfrågan och försöker mig på att säga något om poetikens ofrånkomlighet: ”Inte ett ämne utan en aktivitet i skilda riktningar, en provisorisk konstlära som problematiserar praxis och som relativiserar varje regel i relation till alla de regler som finns (och som vid varje tid behövs).”

Aglaktuq: I Lomonosovryggen (Anthropos 2009) försöker du formulera vad som skulle kunna kallas en arktisk poetik. Dikten nedan kan ses som en kommentar till ett sådant försök, där man också kan spåra en viss frustration:

”Om poesins ursprung,

nja, inte i den här tystnaden

som inte kan motsägas,

inte ett spår av rytmisering

och ingen balsamisk efterverkan

som lugnar sinnet

även om det mesta tycks

försilvrat.

Bra uttänkt som ämne,

men det räcker inte!”

Kan ett visst tema behöva en viss poetik, medan ett annat tema behöver en annan? Ser en arktisk poetik annorlunda ut än poetik som hör ihop med regnskogen i Kongo?

Jag är ingen teoretiker, mer intresserad av vägar och skrivmetoder som kan leda till nya självupplärande insikter. Att detta skulle leda till ett skifte av poetiker beroende på ämnesområden tror jag inte, men förändrade metoder och texttyper kanske. I min debutdiktsamling Övergångar, uppskov (Alba 1979) skrev jag om regnskogar och Kongo, jag vet inte hur mycket jag har ändrat mig, kanske är det samma frågor då som nu, poetiken har kanske inte ändrat sig, men säkert åtskilligt annat:

”Varför avverkades regnskogarna,

varför dessa nya raketfält i det gamla plågade Kongo?

Med sjuka ögon läser björkarna

i de kringslängda tidningarna

om möjliga krig.”

Gunnar D Hansson föddes 1945 på Smögen och bor idag i Göteborg. Hans arbete är genreöverskridande. I ett försök att trots allt kategorisera det beskriver vi det som poesi, essäer, litteraturvetenskapliga texter samt översättningar. Gunnar D Hansson är verksam som lärare på Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.

Illustrationen av Gunnar D Hansson är gjord av Helene Gedda.