Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

Martin Högström

NovemberPosted by aglaktuq Mon, November 21, 2011 23:13:54

Poesin stillar inte hungern
Poesin lindrar inte lidandet
Poesin hindrar inte tårarna
Poesin är en hynda
Jag dyrkar henne*

Jag sugs in i skrivandet som mot en otäck scen. Med en impuls att slå bort blicken (det går inte att skriva utan att se; ögonen tvingas upp [och scenen försvinner ändå inte hur mycket man än blundar]). Lusten att skriva är ett karnevaliskt begär efter protein. Jag måste öppna livet med en slipad kniv. Litteraturen uppstår i dessa montage.

Ett öde landskap utanför Paris. Barn som dansar i ring. Ett par kysser varandra. Godståg rullar in.
En vit häst leds in på en gård över klapprande kullersten. Den vänder sig ovant, kringskuren. Med återhållna muskler och markerade revben.
(Slaktarens verktyg presenteras).
Hals och framben kröker sig och det tunga djuret faller till marken.
Från alla håll leds vita boskapsdjur; kor, kalvar, får in i den vita staden över broar. Likt skolbarn. Ils bêlent, comme font les otages.
Bestarnas kroppar töms över golvet, i svarta rykande floder.**

Det är horribelt vackert. Jag måste se. Jag vill inte se. Om jag inte ser går en oerhörd skönhet förlorad. Jag skriver och lämnar skräcken i öppen dager. Filmen är otäck, men inte på grund av vad den visar utan för att den öppnar verkligheten. Ett snitt i världens yta. Jag hisnar. Jag skriver när blodet ännu är varmt. En karnevalisk lust bortom moral eller självbevarelse. Skriv eller förbli best.

*Allusion på en replik (av musikern Bassoé spelad av Raul Andrade) i filmen Casa de Lava (1994) av Pedro Costa.
**Filmen Le sang des bêtes (1949) av Georges Franju.

Martin Högström, född 1969, är poet och översättare. Han debuterade 2005 med Transfutura (OEI editör) och hans senaste bok, Fängelsepalatset, kom 2010.

Illustrationen är gjord av Lina Forsgren.

Nina Wähä

NovemberPosted by aglaktuq Mon, November 07, 2011 22:13:47


Jag har aldrig lust att skriva. Jag känner aldrig skrivlusten.
Bara ordet i sig. Oxymoron.
Skriva är inte roligt.
(Jo, ibland förstås, när en karaktär har sagt något roligt eller
överraskat med något jag själv inte skapat, något utanför mig själv.)

Jag tycker inte om att skriva.
Men ibland får jag lust att berätta något. Något storslaget eller
något litet (men exakt). Något fint eller något jag vill att andra ska
se också eller något som känns för viktigt för att inte få finnas
kvar.

Ibland får jag lust att berätta något men jag är en dålig berättare.
Kommer aldrig till poängen, ursäktar mig ständigt, alldeles för osäker
och med dåligt självförtroende. Något med rösten också, att den är
lite för tunn. Inte hörs riktigt, eller bär.
Så då blir jag ju tvungen att skriva.

Jag längtar alltid tills att det ska vara klart. Till efteråt. Jag
längtar inte till att sätta igång längre. Jag gjorde det förut. Innan
jag visste hur det var att skriva. Innan skrivandet hittade sin form
för mig.

Nu vill jag bara att det ska bli klart.

Jag började skriva för att inget annat kunde påverka mig lika starkt,
förändra mig, som nedskrivna inbundna ord kunde. Lust att kunna ge det
till andra, det som andra gav till mig. Att det kanske kunde vara
meningen med allt, eller med något iallafall.

Alla kan skriva, men får man? Får man slösa med livet, tiden, genom
att skriva och ta upp andras tid med det. Eller är det så att man
måste?

För mig handlar det nog mer om skrivtvång, om något.

Jo, ibland får jag lust att berätta något, men jag är inte någon
vidare berättare.

Nina Wähä är född 1979 i Stockholm där hon fortfarande bor. Hon debuterade 2007 med romanen S som i syster (Norstedts). 2010 kom hennes andra roman Titta inte bakåt. Nina Wähä är även verksam som skådespelare och sångare.

Illustrationen är gjord av Agnes Stenqvist.