Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

Nina Wähä

NovemberPosted by aglaktuq Mon, November 07, 2011 22:13:47


Jag har aldrig lust att skriva. Jag känner aldrig skrivlusten.
Bara ordet i sig. Oxymoron.
Skriva är inte roligt.
(Jo, ibland förstås, när en karaktär har sagt något roligt eller
överraskat med något jag själv inte skapat, något utanför mig själv.)

Jag tycker inte om att skriva.
Men ibland får jag lust att berätta något. Något storslaget eller
något litet (men exakt). Något fint eller något jag vill att andra ska
se också eller något som känns för viktigt för att inte få finnas
kvar.

Ibland får jag lust att berätta något men jag är en dålig berättare.
Kommer aldrig till poängen, ursäktar mig ständigt, alldeles för osäker
och med dåligt självförtroende. Något med rösten också, att den är
lite för tunn. Inte hörs riktigt, eller bär.
Så då blir jag ju tvungen att skriva.

Jag längtar alltid tills att det ska vara klart. Till efteråt. Jag
längtar inte till att sätta igång längre. Jag gjorde det förut. Innan
jag visste hur det var att skriva. Innan skrivandet hittade sin form
för mig.

Nu vill jag bara att det ska bli klart.

Jag började skriva för att inget annat kunde påverka mig lika starkt,
förändra mig, som nedskrivna inbundna ord kunde. Lust att kunna ge det
till andra, det som andra gav till mig. Att det kanske kunde vara
meningen med allt, eller med något iallafall.

Alla kan skriva, men får man? Får man slösa med livet, tiden, genom
att skriva och ta upp andras tid med det. Eller är det så att man
måste?

För mig handlar det nog mer om skrivtvång, om något.

Jo, ibland får jag lust att berätta något, men jag är inte någon
vidare berättare.

Nina Wähä är född 1979 i Stockholm där hon fortfarande bor. Hon debuterade 2007 med romanen S som i syster (Norstedts). 2010 kom hennes andra roman Titta inte bakåt. Nina Wähä är även verksam som skådespelare och sångare.

Illustrationen är gjord av Agnes Stenqvist.



Stewe Claeson

OktoberPosted by aglaktuq Mon, October 24, 2011 20:55:56

Skrivlust, vad driver mig att skriva, hur ser den där lusten ut? Lusten kommer efter att jag ännu en gång, för femtionde gången, hundrade gången, börjat fundera över tillvaron, över dess eventuella grundläggande mekanismer, om varför det är så roligt och känns så meningsfullt att vara till, när jag i djupet av min själ vet att det inte finns någon mening med tillvaron, ja knappast ens någon ”själ”… nästan alltid är det efter ett samtal, efter läsning, efter att ha hört en replik i snabbköpskassan, som någonting sätter igång lusten. Lusten att begripa. Och jag har sedan jag var i tjugoårsåldern konstaterat – alltid till min stora häpnad – att jag är klokare när jag skriver än när jag pratar och tänker i mitt dagliga liv. För en tid sedan fick jag frågan hur mina romaner kommer till. Och det slog mig då, att jag aldrig är ute efter att ”skriva en roman till”. Så här svarade jag, och väljer att citera mig själv:

”Jag är alltid ute efter en ny farkost som jag kan använda för att paddla runt i denna så kallade ”livets flod”. För mig börjar det som blir en ny roman alltid med att jag måste hitta ett sätt att förklara hur jag ser på livet, på detta att vi finns, att människan finns. Jag tänker mig en person. Så börjar det. Jag tänker mig en person som lever eller har levat, en person som har en historia, en bakgrund, en samtid, en familj, ett yrke, en person som är beläst eller aldrig tagit i en bok, en person som pratar ihjäl sin omgivning, eller en person som grubblar för sig själv utan att säga så mycket. Och så händer det något. Något, vad som helst, händer. En morgon hittar han en död häst i trädgården. En dag när han kommer tillbaka har hans arbetskamrat lämnat en lapp på hans bord: ”Vi har haft kul, Jojje. Men jag står inte ut. Jag sticker. Kanske till Cuba.” Eller en släkting ringer och frågar om han är klar över att den som han i hela sitt liv trott vara hans far faktiskt inte är det. ”Din riktiga pappa sitter på fängelset i Härnösand och är döende och undrar om du ville besöka honom innan det är över.” Och så vidare och så vidare. Jag hittar bara på nu.

Men det handlar om samma sak: när livet kränger till kan man få syn på livet. Och när jag efter ett år eller två, eller ibland efter tio år, vrängt och vridit på personen tills jag tycker han är så bekant och levande för mig att jag är säker på att jag känner honom, placerar jag honom i en historia och en tid senare konstaterar jag att jag skrivit en roman till.

Fast egentligen har jag bara försökt komma åt det där med vad livet egentligen går ut på. En gång till.

Och det är alltid bara vanliga öden. Det är alltid bara vem som helst som kan ge mig det svaret.” Och under hela den processen porlar – lusten. Så är det, åtminstone för mig.

Stewe Claeson är född 1942 i Landala, Göteborg och är idag bosatt i Nödinge. Han debuterade 1969 med diktsamlingen Semantica, op 18 (Bonnier), och har sedan dess gett ut novellsamlingar och romaner, senast romanen Mördaren är död (Norstedt 2011). Stewe Claeson har också översatt amerikansk lyrik, samt arbetat som lärare, handledare och rektor.

Illustrationen av Stewe Claeson är gjord av Helene Gedda.

Gunnar D Hansson

OktoberPosted by aglaktuq Mon, October 10, 2011 20:53:30


Jag har alltid först och främst känt mig som en läsare. Läslust vet jag vad det är. Skrivlust har jag nästan aldrig känt. Lusten har så att säga kommit efteråt, eller mot slutet av skrivandet när något ser ut att vilja bli till något textaktigt som jag kan börja betrakta som mitt eget eller nästan eget. När jag översatte fornengelska dikter kändes de som mina egna, trots att jag visste att de inte kunde vara det.

Aglaktuq: Du har precis kommit med en ny bok, Var slutar texten? (Autor 2011), där du diskuterar poetikbegreppets relevans. Finns det en poetik som du anser att riktigt bra texter bör följa, och som du behöver förhålla dig till?

Någon speciell poetik som bra texter bör förhålla sig till har jag svårt att urskilja – det enda kriteriet för bra texter har för mig nog bara att göra med hållbarhet över tid, hållbarhet i en större tid – i den meningen är jag benhård klassicist och obotlig romantiker. Redan Hegel talade om "världens romanisering" - en värld redan ordnad på prosa, där poesin var dömd att försvinna. Hegel fick rätt beträffande prosans erövrande av världen. Men poesin dog inte, som Hegel förutspått - men påverkades av prosan, av romanen, av essän, av arkeologin, av filmen osv. Blev något annat. Något mera orent. I den nya boken finns en essä med rubriken ”Behövs poetik? Finns det regler?” där jag försöker formulera en ”minimal praxis” i poetikfrågan och försöker mig på att säga något om poetikens ofrånkomlighet: ”Inte ett ämne utan en aktivitet i skilda riktningar, en provisorisk konstlära som problematiserar praxis och som relativiserar varje regel i relation till alla de regler som finns (och som vid varje tid behövs).”

Aglaktuq: I Lomonosovryggen (Anthropos 2009) försöker du formulera vad som skulle kunna kallas en arktisk poetik. Dikten nedan kan ses som en kommentar till ett sådant försök, där man också kan spåra en viss frustration:

”Om poesins ursprung,

nja, inte i den här tystnaden

som inte kan motsägas,

inte ett spår av rytmisering

och ingen balsamisk efterverkan

som lugnar sinnet

även om det mesta tycks

försilvrat.

Bra uttänkt som ämne,

men det räcker inte!”

Kan ett visst tema behöva en viss poetik, medan ett annat tema behöver en annan? Ser en arktisk poetik annorlunda ut än poetik som hör ihop med regnskogen i Kongo?

Jag är ingen teoretiker, mer intresserad av vägar och skrivmetoder som kan leda till nya självupplärande insikter. Att detta skulle leda till ett skifte av poetiker beroende på ämnesområden tror jag inte, men förändrade metoder och texttyper kanske. I min debutdiktsamling Övergångar, uppskov (Alba 1979) skrev jag om regnskogar och Kongo, jag vet inte hur mycket jag har ändrat mig, kanske är det samma frågor då som nu, poetiken har kanske inte ändrat sig, men säkert åtskilligt annat:

”Varför avverkades regnskogarna,

varför dessa nya raketfält i det gamla plågade Kongo?

Med sjuka ögon läser björkarna

i de kringslängda tidningarna

om möjliga krig.”

Gunnar D Hansson föddes 1945 på Smögen och bor idag i Göteborg. Hans arbete är genreöverskridande. I ett försök att trots allt kategorisera det beskriver vi det som poesi, essäer, litteraturvetenskapliga texter samt översättningar. Gunnar D Hansson är verksam som lärare på Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.

Illustrationen av Gunnar D Hansson är gjord av Helene Gedda.


David Vikgren

SeptemberPosted by aglaktuq Mon, September 26, 2011 20:42:47

Att skriva bjuder mig mycket motstånd, och har så gjort under hela mitt liv. Oftast får jag – som nu – lura mig själv in i ett skrivande via omvägar. Och när väl det satt igång – i den mån det de facto gör det – i möjligaste mån undvika att göra mig själv medveten om att jag faktiskt skriver – likväl som i detta nu – eftersom det, den kritiska instansen alltså – omedelbart hotar producerandet av tanken, texten.

Kanske kommer därför skrivandet, mitt således, inte så mycket att handla om en efterfrågad lust – som minner det om, lusts etymologiska rot i lyx, överflöd, av lat. luxuria, och pekar mot en kristen, visserligen vantolkad tycks det mig, men allmän syn på lust som synd – men som en nödvändig olust inför ett förestående, latent misslyckande – som detta just nu pågående –, och därigenom om sätt – strategier – att söka undvika det sköna (lyx) och identifierbara (överflöd) språk- och meningsalstrandet. Det betyder inte att jag inte skriver, så mycket som att jag – för att kunna skriva – på nytt måste inte kunna skriva.

Eller: Jag vill bekämpa mig själv.

I språket finns världar som människan inte kan föreställa sig, skriver någon vars namn jag för tillfället glömt. Leda, monotoni och grå anhopningar av overklig tid kan också stavas: Svårigheten att skriva alstrar förutsättningen för dikten. Den fyller mig med förstörelselusta.

David Vikgren, född 1975, är poet och dramatiker. Han är uppvuxen i Övertorneå och bor idag i Göteborg. David Vikgrens debut, För en framtida antropologisk forskning, kom 2002 på Wahlström och Widstrand. Hans senaste bok, Folkmun, kom i år på samma förlag.

Illustrationen på David Vikgren är gjord av Agnes Stenqvist och är baserad på ett foto av Kristin Lidell.





Elisabeth Hjorth

SeptemberPosted by aglaktuq Tue, September 13, 2011 03:43:36



Lust. Ordet tycks mig opålitligt.

Jag bläddrar i en tidning som blänker, som visar upp och lockar. Är det lust? Ögon, långa ben och kindknivar. En mun som är tung och svullen, men inte för mig.
Jag får för mig att lust är ett åldrat ord. Att det hör hemma i andra tidningar, för andra kvinnor. Äldre än jag.

Jag började skriva när det nästan var för sent, först när jag fick barn och inte hade råd längre, med lustskrift.
Jag känner lusten invaderas av oro. Att inte få skriva. Att inte ha tiden. Att det ska vara för sent.

Jag tänker lusten som en lockelse alltför söt. Kommer den inte att slå tillbaka med en frän smak, ett äckel i svalget?
Jag tror, tänk om, lusten sviker i det avgörande ögonblicket? Som ett straff. Och då blir det inget.

Jag börjar i olusten? Det är så mycket fel, världen dödligt sjuk. Att det skulle gå att börja skriva i en ände och att i den andra skulle allt, något, ha förändrats.

Dödläge.

Men då övermannar jag lusten! Och brottar ner den! Och fångar upp den på tungan! Och då skriver jag den!

Asbra.

Elisabeth Hjorth är född 1975. Hon debuterade med diktsamlingen Kärnfamiljen 2008 (Norstedts). Tre år senare kom hennes roman Hängivelsen. Hon är litteraturkritiker på Svenska Dagbladet och doktorerar i teologi.

Illustrationen av Elisabeth Hjorth är gjord av Agnes Stenqvist och baserad på ett fotografi av Laurent Denimal.



Mara Lee

JuniPosted by aglaktuq Mon, June 06, 2011 21:47:38
Att kupa händerna runt det som faller.
Senare, när handlederna darrar av ansträngningen, formar
hon sin mun till ett litet o.

Hon gör det så bra.
Denna bokstav och denna öppning.
Stå kvar så tills det inte längre finns något att se, tills blickarna tröttnat, hånflinen
mattats av och de menande leendena. Stå kvar så, med munnen formad som ett
litet
o.

Efter en stund är kopplingen till lust ogjord.
Desœuvré.

De säger att natten släcker något, att det finns en natt som är kopplad till det

poetiska skådandet. Men
jag tror på morgonen,
det är morgonen som blåser ut min hud. Nej, som
väcker den.

Hud och tid.
Något som vi alla delar,
något som är ofrånkomligt.
Morgonens tid den vita
och skrivandets, den gula.

Verben som vägrar
Småspik –

Att vakna i skrivandet är att vara vaken när alla sover. Klockan är nio på
morgonen.
Ni sover.
Och ni sover fortfarande
när klockan är tolv.

Det som installeras när tid, hud och längtan fogats samman kan vara skrivandet,
men det kan också vara en bortkastad dag. Avfallet och smutsranden under
nageln.
Barnet pekar på mig och hon pekar.
Morgonsolen blänker i hennes röda krage.
Hyssj, säger modern, man pekar inte på främmande.

Framför skrivbordet samlar jag upp solblänket, småspiken, pekandet och
främmande. Själv skulle jag aldrig kursivera det ordet.
Jag sträcker på ryggen och skriver:

Jag vet varför Mallarmé älskade sina ballerinor, svanhalsarna, solfjädrarna och blomstjälkarna. Jag vet det och tänker inte tala om det.
Varför?
(noppiga trikåer, de svarta halsarna på Jardin des Plantes, ett blomhuvud som
sjunker mot marken)

Jag insisterar:
ett slokande huvud
munnen som ett litet o,
som ett litet o och
böjer sig
ner
kysser marken framför
dina fötter.

Mara Lee är född 1972 och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 2000 med diktsamlingen Kom (Vertigo). Hennes senaste bok är romanen Salome, som kom 2011 på Bonniers.

Illustrationen av Mara Lee är gjord av Agnes Stenqvist och är baserad på ett foto av Annika von Hausswolff.

Carl Henrik Svenstedt

MajPosted by aglaktuq Mon, May 23, 2011 23:00:41


Jag tillhör en alltmer sällsynt slags författare i väst, nämligen dem som ser sitt skrivande som ett uppdrag eller ett mandat. Inte från Gud men väl från historien, och samtiden. Det är inte så märkligt eller patetiskt som det kan uppfattas. Ta fram skolfotot på din egen förstaklass och fråga dig hur många av dem som fick det så förspänt som du? När du träffar någon av dem vet de alltid att du är författare och börjar genast berätta historier med det klara uppdraget »skriv om det, du som kan«! Den inställningen är självklar hos tredje världens författare, för att inte tala om fjärde världens.

Texterna jag skriver på nu är skamlöst lustfyllda. Möjligen beror det på att jag egentligen aldrig tidigare sysslat med »fiktion«. Men det är svårt att avgöra eftersom en författares samtliga böcker vanligen är variationer på hans och hennes självbiografi. Jag har alltid mycket lång väg till skrivbordet. Allt längre ju mer tiden går. Ungefär som med fotbollsspelare eller maratonlöpare före match eller lopp. Man vet att lusten också är plågsam. Väl igång brukar det gå undan.

När Michelangelo knackade fram David ur marmorn lär han ha sagt: »Han låg inne i stenen, det var bara att hugga ut honom«. För mig är det en enorm tillfredsställelse när ordet »tar« och lägger sig så tätt intill motivet som är möjligt.

Min lust är enormt ömtålig. Jag vansköter den grymt och far väldigt illa av det. Trots att det som »stör« nästan alltid är omtanken och samvaron med andra människor. »Kalle« Kallifatides säger att man ska gå till sin skrivarlya som till ett trist kontor, helst ha en trist väg dit, stoppa i sitt tidkort, skriva sina timmar och checka ut igen. Dag efter dag. Paradoxalt nog är det enda som behövs för att jag ska göra detta att jag är utvilad. Men eftersom jag hela mitt liv arbetat som journalist, eller journalistiskt, kan jag också skriva varsomhelst närsomhelst och dessutom på kommando.

Carl Henrik Svenstedt är född 1937 i Motala och bor numera i Stockholm. Han debuterade 1965 med Kriget: anteckningar och bilder (Bonniers). Sedan dess har han skrivit ett tjugotal böcker i olika genrer. Här ryms romaner, diktsamlingar, dramatik, brevväxling och fackböcker. Svenstedts senaste bok är Malmö nästa: tolv samtal med folk som gör nåt, som kom 2008 på southernsweden.se. Bilden är baserad på ett foto av Zsoltan Galaczy.





Peter Lucas Erixon

MajPosted by aglaktuq Mon, May 09, 2011 22:53:47


Det skrivande arbetet: tveklöst lustfyllt, på skilda sätt i olika skeden.

Det finns en sorts lust i det som ännu bara är idé och oskrivet. Det finns en annan lust, när arbetet kommit en bit på väg, som är pusselläggandets, den konstnärliga matematikens förunderliga och i stunder mystiska, lust. Det finns slutligen också en lust i den färdiga texten förstås: det fina i att se något som – faktiskt – inte fanns förut; som inte var till innan det uppfanns. Det finns dessutom ett glittrande euforiskt tillstånd, högst tillfällfälligt och snarast att likna vid ett slags nåd, som inträder när som helst och apropå: som en påminnelse? ett tack? Fast man inte kan veta varifrån.

Sedan har skapandets tillfredsställelse också sin naturliga frånvända bortsida: de långa blinda uppförsbackarna, det återkommande – och nödvändiga, dithörande – självifrågasättandet.

Skapande är förvisso sant ömtåliga processer men arbetet inte beroende av humör utan grundvilja och disciplin. Och av tystnad, närvaro, lyssnande, avskildhet.

Peter Lucas Erixon, född i Strömsund 1962, debuterade 1983 och har hittills publicerat elva böcker, varav fem romaner. Hans senaste bok är prosadiktsamlingen Sista rester av det vilda (Trombone, 2008). Han delar sin tid mellan Stockholm, Manhattan och Jämtland. Bilden är baserad på ett foto av Ulla Montan.

« PreviousNext »