Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

Mara Lee

JuniPosted by aglaktuq Mon, June 06, 2011 21:47:38
Att kupa händerna runt det som faller.
Senare, när handlederna darrar av ansträngningen, formar
hon sin mun till ett litet o.

Hon gör det så bra.
Denna bokstav och denna öppning.
Stå kvar så tills det inte längre finns något att se, tills blickarna tröttnat, hånflinen
mattats av och de menande leendena. Stå kvar så, med munnen formad som ett
litet
o.

Efter en stund är kopplingen till lust ogjord.
Desœuvré.

De säger att natten släcker något, att det finns en natt som är kopplad till det

poetiska skådandet. Men
jag tror på morgonen,
det är morgonen som blåser ut min hud. Nej, som
väcker den.

Hud och tid.
Något som vi alla delar,
något som är ofrånkomligt.
Morgonens tid den vita
och skrivandets, den gula.

Verben som vägrar
Småspik –

Att vakna i skrivandet är att vara vaken när alla sover. Klockan är nio på
morgonen.
Ni sover.
Och ni sover fortfarande
när klockan är tolv.

Det som installeras när tid, hud och längtan fogats samman kan vara skrivandet,
men det kan också vara en bortkastad dag. Avfallet och smutsranden under
nageln.
Barnet pekar på mig och hon pekar.
Morgonsolen blänker i hennes röda krage.
Hyssj, säger modern, man pekar inte på främmande.

Framför skrivbordet samlar jag upp solblänket, småspiken, pekandet och
främmande. Själv skulle jag aldrig kursivera det ordet.
Jag sträcker på ryggen och skriver:

Jag vet varför Mallarmé älskade sina ballerinor, svanhalsarna, solfjädrarna och blomstjälkarna. Jag vet det och tänker inte tala om det.
Varför?
(noppiga trikåer, de svarta halsarna på Jardin des Plantes, ett blomhuvud som
sjunker mot marken)

Jag insisterar:
ett slokande huvud
munnen som ett litet o,
som ett litet o och
böjer sig
ner
kysser marken framför
dina fötter.

Mara Lee är född 1972 och bosatt i Stockholm. Hon debuterade 2000 med diktsamlingen Kom (Vertigo). Hennes senaste bok är romanen Salome, som kom 2011 på Bonniers.

Illustrationen av Mara Lee är gjord av Agnes Stenqvist och är baserad på ett foto av Annika von Hausswolff.