Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

Gunnar D Hansson

OktoberPosted by aglaktuq Mon, October 10, 2011 20:53:30


Jag har alltid först och främst känt mig som en läsare. Läslust vet jag vad det är. Skrivlust har jag nästan aldrig känt. Lusten har så att säga kommit efteråt, eller mot slutet av skrivandet när något ser ut att vilja bli till något textaktigt som jag kan börja betrakta som mitt eget eller nästan eget. När jag översatte fornengelska dikter kändes de som mina egna, trots att jag visste att de inte kunde vara det.

Aglaktuq: Du har precis kommit med en ny bok, Var slutar texten? (Autor 2011), där du diskuterar poetikbegreppets relevans. Finns det en poetik som du anser att riktigt bra texter bör följa, och som du behöver förhålla dig till?

Någon speciell poetik som bra texter bör förhålla sig till har jag svårt att urskilja – det enda kriteriet för bra texter har för mig nog bara att göra med hållbarhet över tid, hållbarhet i en större tid – i den meningen är jag benhård klassicist och obotlig romantiker. Redan Hegel talade om "världens romanisering" - en värld redan ordnad på prosa, där poesin var dömd att försvinna. Hegel fick rätt beträffande prosans erövrande av världen. Men poesin dog inte, som Hegel förutspått - men påverkades av prosan, av romanen, av essän, av arkeologin, av filmen osv. Blev något annat. Något mera orent. I den nya boken finns en essä med rubriken ”Behövs poetik? Finns det regler?” där jag försöker formulera en ”minimal praxis” i poetikfrågan och försöker mig på att säga något om poetikens ofrånkomlighet: ”Inte ett ämne utan en aktivitet i skilda riktningar, en provisorisk konstlära som problematiserar praxis och som relativiserar varje regel i relation till alla de regler som finns (och som vid varje tid behövs).”

Aglaktuq: I Lomonosovryggen (Anthropos 2009) försöker du formulera vad som skulle kunna kallas en arktisk poetik. Dikten nedan kan ses som en kommentar till ett sådant försök, där man också kan spåra en viss frustration:

”Om poesins ursprung,

nja, inte i den här tystnaden

som inte kan motsägas,

inte ett spår av rytmisering

och ingen balsamisk efterverkan

som lugnar sinnet

även om det mesta tycks

försilvrat.

Bra uttänkt som ämne,

men det räcker inte!”

Kan ett visst tema behöva en viss poetik, medan ett annat tema behöver en annan? Ser en arktisk poetik annorlunda ut än poetik som hör ihop med regnskogen i Kongo?

Jag är ingen teoretiker, mer intresserad av vägar och skrivmetoder som kan leda till nya självupplärande insikter. Att detta skulle leda till ett skifte av poetiker beroende på ämnesområden tror jag inte, men förändrade metoder och texttyper kanske. I min debutdiktsamling Övergångar, uppskov (Alba 1979) skrev jag om regnskogar och Kongo, jag vet inte hur mycket jag har ändrat mig, kanske är det samma frågor då som nu, poetiken har kanske inte ändrat sig, men säkert åtskilligt annat:

”Varför avverkades regnskogarna,

varför dessa nya raketfält i det gamla plågade Kongo?

Med sjuka ögon läser björkarna

i de kringslängda tidningarna

om möjliga krig.”

Gunnar D Hansson föddes 1945 på Smögen och bor idag i Göteborg. Hans arbete är genreöverskridande. I ett försök att trots allt kategorisera det beskriver vi det som poesi, essäer, litteraturvetenskapliga texter samt översättningar. Gunnar D Hansson är verksam som lärare på Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.

Illustrationen av Gunnar D Hansson är gjord av Helene Gedda.