Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

Aglaktuqbloggen – om lusten att skriva

Stewe Claeson

OktoberPosted by aglaktuq Mon, October 24, 2011 20:55:56

Skrivlust, vad driver mig att skriva, hur ser den där lusten ut? Lusten kommer efter att jag ännu en gång, för femtionde gången, hundrade gången, börjat fundera över tillvaron, över dess eventuella grundläggande mekanismer, om varför det är så roligt och känns så meningsfullt att vara till, när jag i djupet av min själ vet att det inte finns någon mening med tillvaron, ja knappast ens någon ”själ”… nästan alltid är det efter ett samtal, efter läsning, efter att ha hört en replik i snabbköpskassan, som någonting sätter igång lusten. Lusten att begripa. Och jag har sedan jag var i tjugoårsåldern konstaterat – alltid till min stora häpnad – att jag är klokare när jag skriver än när jag pratar och tänker i mitt dagliga liv. För en tid sedan fick jag frågan hur mina romaner kommer till. Och det slog mig då, att jag aldrig är ute efter att ”skriva en roman till”. Så här svarade jag, och väljer att citera mig själv:

”Jag är alltid ute efter en ny farkost som jag kan använda för att paddla runt i denna så kallade ”livets flod”. För mig börjar det som blir en ny roman alltid med att jag måste hitta ett sätt att förklara hur jag ser på livet, på detta att vi finns, att människan finns. Jag tänker mig en person. Så börjar det. Jag tänker mig en person som lever eller har levat, en person som har en historia, en bakgrund, en samtid, en familj, ett yrke, en person som är beläst eller aldrig tagit i en bok, en person som pratar ihjäl sin omgivning, eller en person som grubblar för sig själv utan att säga så mycket. Och så händer det något. Något, vad som helst, händer. En morgon hittar han en död häst i trädgården. En dag när han kommer tillbaka har hans arbetskamrat lämnat en lapp på hans bord: ”Vi har haft kul, Jojje. Men jag står inte ut. Jag sticker. Kanske till Cuba.” Eller en släkting ringer och frågar om han är klar över att den som han i hela sitt liv trott vara hans far faktiskt inte är det. ”Din riktiga pappa sitter på fängelset i Härnösand och är döende och undrar om du ville besöka honom innan det är över.” Och så vidare och så vidare. Jag hittar bara på nu.

Men det handlar om samma sak: när livet kränger till kan man få syn på livet. Och när jag efter ett år eller två, eller ibland efter tio år, vrängt och vridit på personen tills jag tycker han är så bekant och levande för mig att jag är säker på att jag känner honom, placerar jag honom i en historia och en tid senare konstaterar jag att jag skrivit en roman till.

Fast egentligen har jag bara försökt komma åt det där med vad livet egentligen går ut på. En gång till.

Och det är alltid bara vanliga öden. Det är alltid bara vem som helst som kan ge mig det svaret.” Och under hela den processen porlar – lusten. Så är det, åtminstone för mig.

Stewe Claeson är född 1942 i Landala, Göteborg och är idag bosatt i Nödinge. Han debuterade 1969 med diktsamlingen Semantica, op 18 (Bonnier), och har sedan dess gett ut novellsamlingar och romaner, senast romanen Mördaren är död (Norstedt 2011). Stewe Claeson har också översatt amerikansk lyrik, samt arbetat som lärare, handledare och rektor.

Illustrationen av Stewe Claeson är gjord av Helene Gedda.